20 aug. 2012

Tänk!

Kände bara för att skriva några rader här men vet inte riktigt vad, bara att allt löser sig.

Oj vad jag har bråkat i sommar, bråkat med tvivlet och både min egen och andra människors ifråga sättningar. Klassiska frågor som: Ja hur kan man veta att det finns en Gud, varför finns det så mycket ondska i världen om Gud är god, vem som helst kan ju ha hittat på bibeln, hur kommer det sig att jag får kämpa så mycket när andra inte behöver det, varför tror jag att det finns en Gud, vad är Gud, ofta Gud kan hela människor - bönesvar är ju bara en tillfällighet, hur kunde Gud skapa världen på 6 dagar, existerade inte dinosaurierna, big bang eller skapelseberättelsen??.....osv., osv.

Och vet ni, ju mer jag diskuterat, funderat och klurat, stött och blött, känt mig argare och argare desto mer återkommer jag bara till en sak - Gud finns! Varför vet jag det - det kan jag INTE svara på mer än att jag känner det i mitt hjärta. Jag har inte en aning om ovanstående frågor och tror inte att jag någonsin kommer kunna veta det. Jag tror inte att det går att använda hjärnan till religion, religion är inte en massa regler och gör si, gör så...jag tror att det mer är en känsla, en slags trygghet som infinner sig i hjärtat, djupt i själen. Gud - vad det än är- kan göra under, jag har sett några själv och Gud infinner sig alltid när jag är som mest ledsen, arg eller glad. Oavsett vilken känsla det är så är Gud där och ser inte bara på, utan ingriper på ett eller annat sätt och allt löser sig. Gud kan infinna sig på de mest vardagliga platser och i de mest vardagliga situationer. Jag har bekänt att jag tror på Gud och så är fallet.

Tänk att jag har någon att dela livet med, tänk att jag har så fantastiskt fina vänner, tänk att jag får ha denna tryggheten i mitt hjärta, tänk att jag får ha ett så bra liv - LIFE AS IT IS!