Pimtankar

I måndags ramlade jag av Pim. Vi red i paddocken och allt gick jättebra, han har aldrig varit så följsam förut och han bjöd fint i skritten. Vi travade över två bommar och det gick jättebra, vi gjorde det igen och tredje gången landar han med en framhov i ett hål efter hindret, snubblar till, får rycket och sparkar bakut varpå jag som inte alls var beredd flyger av och landar på höften och slår i huvudet. Ligger kvar en stund på marken för att inte göra några hastiga rörelser eftersom jag slog i huvudet, lille söte Pim kommer fram och slickar på mig för att kolla vad jag gör. Går iväg en bit för att kolla så jag är okej och Pim följer snällt efter mig och går sedan och ställer sig vid uppsittningspallen. Söte, envisa sak ^^ Sitter upp igen och rider en liten stund och avslutar sedan med att skritta över bommarna. Det är viktigt att sluta bra!

Har varit lite stel i höften och nacken men nu finns det bara ett stort blåmärke kvar på låret som ett bevis på vad som hänt - Tacka vet jag hjälm! Utan den hade jag nog varit så gott som död nu och vilken tur att jag köpte nya ridskor i fredags så jag inte fastnade i stigbygeln vilket höll på att hända. Det första som flimrade förbi när jag flög av var - släng dig på sidan sedan kunde jag bara tänka på - hoppas jag får se Alfred igen och är Pim okej. Det sista jag tänkte på var om jag var mycket skadad, det visar ju hur mycket jag bryr mig om mig, jag kommer ALLTID sist.

Nåja, ridsport är ju faktiskt en av de farligaste sporterna och denna olyckan gick inte att förutspå. Det var varken Pims eller mitt fel, utan det förbaskade underlaget i paddocken. Det är inte tillämpat för hoppning. Jag tycker ändå att jag försöker undvika att de flesta olyckorna ska ske genom att ALLTID träna Pim en stund från marken först för att få med honom mentalt. Märker jag någon gång att han är stressad och stirrig så väntar jag med att rida tills han är lugn eller så rider jag inte alls just då. Ridning är inte det viktigaste, det viktigaste är Pims och min relation. Nordsvenskar utvecklas senare än varmblodiga hästar eftersom att de är större och kraftigare, dessutom köpte jag honom som en två-åring som knappt inte hanterats någonting, så rent logiskt ligger vi ett år efter. Det gör mig ingenting om han inte är lika ridbar som andra 4- åringar är. Det viktigaste för mig är att han ska bli en hållbar, trygg kompis att ha roligt med inte att han ska gå att rida i alla gångarter just nu. Jag ska försöka behålla Pim hela hans liv och då behöver vi inte stressa!